Inlägg

Silent treatment...burp

När han blev sur så blev han tyst. Inte om han blev jättesur för då antingen drog han eller vrålade på mig. När han bara blev lagom sur så blev han tyst. Silent treatment kallas det. Han sa inte ett ord till mig, men han roade sig med att gå runt och rapa högt hela tiden, eller lägga brakfisar. Han satte sig med telefonen och sms:ade, det kändes som han skruvade upp volyment på knappljud och allt möjligt för det hördes bara knack knack knack.....svish....pling pling...knack knack knack knack...svish...knack knack...svish...pling..   Om jag undrade om han kunde stänga av ljudet så kunde gå fram och rapa mig rätt i ansiktet. Tänk att det har man levt med. Fattar inte hur jag själv har haft överseende med sånt. Hjärntvätt verkligen. Återigen den här normaliseringen. Finns mycket att säga om hans silent treatment, men just nu var det hans vidriga sätt att gå runt och rapa vidrigt som var det som dök upp i mitt huvud. Fyfan...

I natt jag drömde...

I natt drömde jag om honom. Samma situationer och tjafs som vanligt,  och just den där känslan av att man kommunicerar, öppnar sig, bjuder till, bjuder till, visar välvilja, och så får man inget tillbaka. Jag drömde att han hade sin bil på verkstad. Det var nu efter vi hade gjort slut. Han och hans mamma skulle iväg på nåt och jag erbjöd att han kunde få låna min. De tog min bil direkt utan diskussion och åkte utan ett "tack" eller utan en kommentar och dialog om när de skulle vara tillbaka eller nåt. De bara drog. Vilket gjorde att jag var tvungen att ringa och sms:a och fråga och säga vilken dag jag behövde bilen hemma igen. Han blev så klart sur för jag hade förstört deras resa, de skulle ju inte hinna tillbaka till när jag behövde bilen, om de genomförde sin resa.  Och nu hade de redan hunnit köra en halvdag, och var tvungna att vända tillbaka. För min skull. Jag fick en salva om att jag bara ljög, ville ställe till problem, ville förstöra för dem osv. Jag hade ju sagt

Tassa på tå på ekparketten

Idag kom lägenheten ut på hemnet. En gemensam vän till oss frågade mig om det kändes jobbigt, om det var sorgligt att se "vår" lägenhet säljas. Nej, inte alls. Jag ville inte ha lägenheten från början, och allt med den har varit ångest. Det är en jättefin lägenhet. Den var nyrenoverad med ekparkettgolv och nytt kök, nya tapeter, ja jättefin. Han sa nån vecka innan vi fick tillträde till den att "men Snobben får inte vara där, det kan ju bli märken på parketten". Jag trodde han skämtade och sa det till honom. Mja, han slingrade sig. Klart hunden skulle få vara där på nåt sätt sa han, men han visste inte hur, för det fick inte bli några märken nånstans. Nyrenoverad lägenhet med kritvita tapeter överallt. När Snobben kräktes på golvet första gången blev han skitsur, och kom aldrig över det. Eller när han låg mot en vägg fick han kris också. Eller kom in i lgh efter promenad i blaskigt väder, trots noggrann tasstork i trapphuset. Ibland fick han utbrott, annars va

Stressen släpper

Idag är dagen då han flyttar långt bort. Det är bra, för det är bäst om vi inte springer på varandra i något sammanhang. För jag är rädd för hur jag skulle känna då. För jag skulle känna mer kärlek än hat. Om jag såg honom skulle jag ändå vilja gå fram och krama honom. Det skulle vara min initiala känsla. Säkert skulle den ändras när jag såg förakt och hat i hans blick. Det är bra att han flyttar. Och det var bra att jag glömde bort hans födelsedag häromdagen. Fattar egentligen inte hur jag kunde göra det, men det är väl ett gott tecken. För jag glömde bort den. Hade jag kommit ihåg den hade jag nog känt att jag borde skicka ett "grattis" ändå. Det är en ny och lugn känsla i livet. Jag är så avslappnad. Det är som de här avslappningsbanden man har lyssnat på "spänn höger arm...och slappna aaav, spänn höger ben...och slappna aaav. Det är som jag varit spänd i flera år och nu äntligen slappnat av. Jag har varit konstant spänd utan att jag fattat det. Är lika förvånad va

Sök hjälp!

Om du någon gång har funderat över om du blir dåligt behandlad i en relation, då har du det. Om du har hittat min sida så är det för att du sökt på internet på tex psykisk misshandel, narsicissm eller något annat. Du letar information för att det är något inom dig som säger att det inte står rätt till med din relation. Mitt råd till dig är: sök hjälp!  Redan nu! Det finns någonting som kallas normaliserinsprocess. Det betyder i kort att när man är mitt inne i relationen och misshandeln, så ser man inte själv klart. Gränserna för vad som är normalt flyttas hela tiden. Du har blivit van att bli kallad idiot, dum i huvudet, äcklig, vidrig osv. Du tänker att "jaja, det är inte så farligt, han menar ju inte det egentligen". Du är van vid att han kör "silent treatment" och vägrar prata med dig. Du tänker att det är ett dåligt beteende, men han slår dig ju i alla fall inte. Men-fysisk misshandel börjar nästan alltid med psykisk misshandel. Den psykiska misshandeln är en

Man vill bli älskad

Man vill bli älskad,  i brist därpå beundrad,  i brist därpå fruktad,  i brist därpå avskydd och föraktad.  Man vill ingiva människorna något slags känsla.  Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. Vår familjerådgivare sa detta vid ett tillfälle. Tänkvärt, målande och sant. 

Du är en helt annan perosn

Från många håll har jag fått höra att jag är en helt annan person utan honom. Både i slutet av vår relation, när jag började gå min egen väg så fick jag höra att jag var annorlunda, mer utåtriktad. Och nu när vi gått åt varsitt håll är det många som kommenterat att jag verkar gladare, verkar må bättre, att jag strålar, inte verkar så hämmad. Inte de närmaste vännerna utan mer kollegor och bekanta. Någon sa "han har dragit ner dig", "din personlighet har varit mer återhållsam", "du har verkat försiktig", "du är inte i samma goda fysiska form som innan", "du verkar ha stått tillbaka för hans skull" Korta kommentarer, oftast utan vidare diskussion. Men som säger en hel del. Och visst, på vissa sätt vet jag att jag varit återhållsam. För han har varit mer tillbakadragen än jag så i sociala sammanhang har jag varit mer stillsam, så att han skulle få ta plats också. Men jag har inte tänkt att jag mått dåligt av det. Och det konstiga är